Av ledarred
I Herman Wouks 50-talsstorsäljare Myteriet på Caine får den diktatoriske kapten Queeg befäl över örlogsfartyget USS Caine och är genom dålig ledning och sjömansskap på väg att segla skeppet i kvav när den hunsade besättningen till sist gör myteri, tar över kommandot och räddar skeppet och sig själva.
Samma helg som klimatförhandlingarna i Köpenhamn officiellt förklarades havererade fick Saab i Trollhättan sin dödsdom. Liksom sammanbrottet i Köpenhamn var det förberett sedan länge. Det spel kring försäljningen som ännu pågår handlar bara om vad GM tjänar mest på, de anställdas eller samhällets intressen har inte ens funnits med i kalkylen. Att de
som lyfts fram som räddare för Saab – Koenigsegg och Spyker – är tillverkare av extrema lyxleksaker för de mest parasitära delarna av världens överklass med spekulanter, äventyrare och till och med rena gangsters i bakgrunden, säger mycket om vår tid och djupet av alternativlösheten.
Trots alla haverier, ekonomiska och miljömässiga, fortsätter kapitalet och dess välavlönade befäl att klamra sig fast vid kommandobryggan och framställer sin kurs som den enda möjliga.Skulle det vara sant vore vi verkligen illa ute, bilarbetare så väl som resten av mänskligheten. Men alternativen för bilindustrin är varken arbetslöshet eller
undergångsproduktion.
Ett första steg är att utgå från de anställdas intressen av jobb med anständiga arbetsvillkor. De flesta som inte är
förblindade av kapitalets strålglans inser att det är bättre att människor arbetar än att de inte gör det. Men lika viktigt är att ställa frågan vad som skall tillverkas. Massbilismen är inte klimatmässigt hållbar, inte den som finns och definitivt inte den som planeras för en framtid där Kina och Indien imiterat dagens industriländer och det skulle det vara huvudlöst för samhället att hålla en sådan produktion under armarna.
Lyckligtvis behöver bilindustrin inte sitta fast i dagens ohållbara produkter. Inom det bilindustriella komplexet finns expertis om allt från elektronik till aerodynamik Med sina ständiga modellbyten är den dessutom som gjord för att ställas om till snart sagt vilken produktion som helst.
När nu klimatkrisen ställer en rad akuta behov på dagordningen borde produktion av utrustning för förnybar energi eller satsning på hållbara transportsystem vara två självklara spår att växla in bilindustrin på innan den styckas i bitar eller dumpas vid vägkanten för att rosta sönder. Det kräver en total omvändning av synen på bilindustrin, att vi slutar se den som en finansiell tillgång för enskilda kapitalister och istället betraktar den som en praktisk tillgång för samhället, en organisation av människor i ett produktionsmaskineri som kan utveckla och tillverka saker vi behöver.
För detta saknas varken praktiska lösningar eller realistiska förslag utan det som saknas är sociala krafter som kan göra dem verkliga. Därför är det en sådan tragedi hur de anställdas organisationer på Saab agerat under hela den tid då hoten mot jobben hängt över dem, långt före den nuvarande dödskampen. I åratal har de fackliga ledarna satt sin lit till direktörernas planer och de Saabanställda har tvingats till uppoffringar,för att ”rädda jobben”. I själva verket har varje eftergift bara försvagat de anställdas kollektiv och undergrävt möjligheterna att presentera självständiga alternativ och gå till motoffensiv. Av sammanbrottet i Köpenhamn har miljoner lärt att de styrande inte går att lita på i klimatfrågan och den internationella
klimatrörelsen har fått ett uppsving. Sammanbrottet för Saab borde leda till att vi drar samma slutsats om samhällets produktiva tillgångar och dess nuvarande befälhavare – de har förverkat sin rätt till kommandobryggan och det är hög tid att ersätta deras diktatur med ett demokratiskt styre.
I folkrörelsernas alternativa deklaration från Köpenhamn talas om behovet av en ”bred allians av miljörörelser, sociala rörelser, fackföreningar, bönder och andra allierade” för att kunna ställa om samhället. En folkrörelsesamling för att ställa om bilindustrin – och annan ohållbar verksamhet – är det alternativ som saknas.
Kanske skulle den världskonferens för sociala rörelser som Evo Morales kallat till i Bolivia i april, tillsammans med lokala arrangemang, kunna bli en startpunkt för detta. Klart är att vi varken kommer att kunna rädda jobben eller klimatet så länge det oansvariga befälet finns kvar på kommandobryggan. Självmant kommer de som nu styr oss alla mot undergången inte att avgå. Liksom på Caine krävs ett myteri – ett myteri i samhällsskala.
KB Skånskan NsK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar