fredag 8 februari 2013

Vi kräver jobb till alla – och anständig lön


8 februari, 2013
Arbetslösheten har tagit ett fast grepp om Europa. I Spanien går var fjärde person arbetslös. Ungdomsarbetslösheten har nått över 50 procent. Även i Sverige har nu arbetslösheten bitit sig fast: över 8 procent totalt och för ungdomar över 20 procent. Kapitalismen har alltid haft sina konjunkturnedgångar och förvisso är den i Europa i en djup kris. Men arbetslösheten var även hög under uppgångsperioden efter finanskrisen 2008. Det finns en rad skäl till att arbetslösheten lägger sig på en hög nivå även under konjunkturuppgångar.
Teknikutvecklingen inom industrin har gjort att produktiviteten ökat enormt. Produktiviteten per arbetare har ökat med runt 5 procent per år. Samtidigt genomförs överallt ”lean production” (mager produktion), vilket innebär att allt färre ska göra allt mer. Det är inte sant att alla ”enkla jobb” försvunnit från industrin. Men istället för att till exempel anställa arbetslösa ungdomar läggs jobben på de redan anställda som sidouppgifter. Stressen ökar för dem som har jobb, arbetslösheten cementeras för dem som står utanför. Systemet med visstidsanställningar och bemanningsföretag ökar också arbetslösheten. Själva idén är ju att arbetarna ska gå mellan tillfälliga anställningar och arbetslöshet.
Men är inte arbetslösheten ett problem även för kapitalismen och dess politiska förespråkare? Bara ur några aspekter, i stort sett är den en tillgång för dem. Arbetslösheten skapar rädsla och foglighet. Se hur många fast anställda som blev uppsagda under förra finanskrisen. De som fick jobb igen accepterade att arbeta som inhyrda eller visstidsanställda. De hade upplevt arbetslösheten med de försämrade villkor som alliansregeringen dessutom hade genomfört för att öka fogligheten. Försämringarna i a-kassan och andra villkor för de arbetslösa speglar ett problem för kapitalet : kostnaden för att försörja de arbetslösa. Därav den strävan vi ser i hela Europa att driva ner nivåerna i ersättningarna. En sådan press nedåt gör dessutom de arbetslösa mer benägna att acceptera löner långt under det som förut var accepterat i samhället, bara man får ett jobb. Neddragningarna i arbetslöshetsunderstödet är alltså också en del i att sänka levnadsstandarden för hela arbetarklassen.
Extrema nyliberaler som Annie Lööf använder arbetslösheten för att föreslå försämrad anställningstrygghet och lägre löner för främst unga arbetare. Etablissemanget försöker lägga ansvaret för arbetslösheten på de arbetslösa. Folk får veta att de inte nog energiskt sökt jobb, att de inte är tillräcklig duktiga på att skriva CV:n, att de inte suttit rätt och kammat sig ordentligt vid anställningsintervjuer. Genom denna ideologiska och psykologiska krigföring mot de arbetslösa försöker etablissemanget undgå den fara som de faktiskt ser med arbetslösheten: socialt motstånd. Och det är just detta sociala motstånd som vi socialister måste verka för. Men vi måste säga den hårda sanningen: Det finns ingen lösning om vi inte vågar gå mot makthavarna, mot själva det kapitalistiska systemet.
Kapitalismen och dess politiker kommer att motsätta sig en arbetstidsförkortning. De kommer inte heller att gå med på att anställa ungdomar för enklare jobb så länge de kan tvinga de som redan har jobb att utföra dem som sidouppgifter. De kommer inte att gå med på att slopa systemet med bemanningsföretag och visstidsanställningar. Vi måste kräva att dessa förändringar genomförs i den samhällsägda sektorn. Men det räcker inte. De tunga delarna av den privata ekonomin måste också övertas av samhället om vi vill ha en ekonomi som ger alla jobb och anständiga anställnings- och arbetsvillkor.
I dagens Europa är det främlingsfientliga och rent fascistiska krafter som utnyttjar kapitalismens kris för att påstå att de har ett alternativ. Vi vet att de inte har det. Men om vänstern begränsar sig till reformförslag inom kapitalismens ramar (som inte kommer att fungera) kommer högerextremismen att framstå som den sida som har ett alternativ. Precis som på trettiotalet. Vårt alternativ är en revolutionär demokratisk socialistisk politik.
NSk NSk