Vart tog Åsa-Nisse-marxismen vägen?

Av ledarred

Under flera årtionden på 1900-talet spelade Centerpartiet (och dess föregångare Bondeförbundet) en betydelsefull roll i utformandet av den svenska inrikespolitiken.
Centerpartiet träffade flera viktiga uppgörelser med Socialdemokraterna, då dessa var i oavbruten regeringsställning under åren 1932-1976. Centern var också 1951-57 i koalitionsregering med Socialdemokraterna under Tage Erlanders ledning.

1960- och 70-talets politiska radikaliseringsvåg påverkade även Centerpartiet, vars ungdomsförbund (CUF ) under sin ordförande Anders Ljunggren började förespråka en mer vänsterinriktad och miljöengagerad politik. Bland de av partiets företrädare som av Olof Palme gavs epitetet ”Åsa-Nisse- marxister” fanns till exempel energiministern i den borgerliga regeringen 1976-78, Olof Johansson.

Centerpartiet samlade under Torbjörn Fälldins ledning i mitten av 1970-talet ca 25 procent av den svenska väljarkåren. Partiets väljarbas utgjordes främst av lägre tjänstemän, jordbrukare samt arbetare och småföretagare på landsbygden. Partiets politiska profil framstod bland många väljare som ett borgerligt vänsteralternativ ifråga om välfärds- och fördelningspolitik som på samma gång slog vakt om landsbygdens intressen gentemot storstäderna och storkapitalet.
Med sitt uttalade motstånd mot kärnkraften kom partiet även att spela en viktig roll i kärnkraftsmotståndet vid folkomröstningskampanjen 1980..

Partiets kräftgång i opinionen inleddes på allvar efter det borgerliga valnederlaget 1982 och ingen av centerledarna har sedan dess på allvar lyckats vända den trenden.
Inför valet 2010 verkar partiet inte kunna mobilisera mer än ca fem procent av valmanskåren, alltså bara en femtedel så stor andel som för drygt 30 år sedan. Partiets medlemsantal har också rasat från 160 000 år 1990 till 37 000 idag.
Till viss del kan tillbakagången förklaras med att landsbygdens andel av befolkningen har minskat över tiden. Men en viktigare orsak är det faktum att partiet under de senaste tjugo åren på ett dramatiskt sätt ändrat vägval och politisk färdriktning.

År 2005 beslöt Centern att sälja ut sina landsortstidningar till stora mediakoncerner för ca 1,8 miljarder kronor. Efter den affären är partiet ett av de rikaste i hela Europa.
Konsekvenserna för Centern blev emellertid att man därmed berövade både sig självt och sina väljare en viktig arena att debattera politik och föra ut sitt partis frågor. Partiet vände därigenom ryggen åt sina gräsrötter; landsbygdsbefolkningen och småföretagare, som en gång i tiden utgjorde partiets kärna,.
Centern bidrog också på detta sätt till att ägarkoncentration inom tidningsbranschen ökade och att den politiska mångfalden av dagstidningar minskade.

Man har också givit upp samtliga profilfrågor som gav partiet dess särprägel i den svenska partifloran.
Centern är inte längre någon drivande kraft i kärnkraftsmotståndet utan kan idag till och med tänka sig att bygga ut kärnkraften.
Då beslut skulle fattas i riksdagen om Öresundsbron 1994 , röstade partiet för ett byggande trots att partiledaren Olof Johansson var motståndare till den .
I EU-frågan fanns i partiet under 1990-talet en stark opinion mot en anslutning till den Europeiska unionen samt stor skepsis mot EMU inför folkomröstningen 2003. Idag förespråkar Centern ” ett smalare men vassare EU ”.

I valrörelsen 2010 tycks Centern, under ledning av Maud Olofsson, ha valt att orienterade sig mot välbärgade skikt i storstäderna och intagit en allt skarpare högerprofil med krav som placerar partiet till höger om moderaterna i viktiga frågor.
En politiker som kanske tydligare än någon annan är ett uttryck för denna partiets nya politiska linje är riksdagsmannen och före detta ordföranden för Centerns ungdomsförbund Fredrik Federley.
Både han och ungdomsförbundet förordar exempelvis platt skatt, avskaffande av LAS, etablerande av marknadshyror, sänkta ersättningsnivåer i a-kassan, skärpta krav att kvalificera sig till full ersättning, skrotande av AMS, försämrade anställningsvillkor för ungdomar och ungdomslöner på en nivå av två-tredjedelar av en ordinarie lön .

I samband med Israels invasion av Libanon 2006 , då tusentals libanesiska civilpersoner massakrerades av den Israeliska armén, uttryckte Fredrik Federley sitt fulla stöd för Israel .
År 2007 tog han ställning för Sofia Appelgren, ägare till salladsbaren Wild and Fresh i Göteborg , då hon vägrade teckna kollektivavtal för sina anställda med Hotell- och Restauranganställdas fackförbund.
Den borgerliga vänsterprofil, som en gång utgjorde en viktig del av Centerns politiska identitet, är därmed fullständigt utraderad.
Man frågar sig stilla: Vart tog Åsa-Nisse-marxismen vägen ?

Nsk

Lastbilstrafiken är milöskadlig

Norran hävdar att en kilometerskatt är samhällsfarlig och kommer att hota den heliga tillväxten. Vad norran inte begriper är att den ständigt ökande lastbilstrafiken är miljö och klimatskadlig. En kilometerskatt kommer att tvinga åkeriägarna till att införa bättre logistik. Färre körningar med halvfulla eller tomma lastbilar. Därmed kommer kostnaderna för konsumenter och företagare att bli försumbar - inte samhällskadlig. Så gick det till när Schweiz införde kilometerskatt och det finns ingen anledning att tro på en annorlunda utveckling i Sverige. När det gäller skogsindustrin speciella problem så går de alldeles utmärkt att lösa med undantag inom ett kilometerskattesystem.
Henrik
affärsvärlden Röda Göinge Norra Skåne

Naken som Littorin

– Jag har inga kontaktuppgifter till Sven Otto Littorin. Han är inte längre verksam inom Moderaterna…
I spöklik frenesi utraderar moderatledningen spåren efter sin arbetsmarknadsminister. Med två månader till valet får inga pudlar eller förklaringar dra ut på ”affären”. En debatt om rika mäns sexköp hör inte till agendan. I synnerhet inte när frågan rör den innersta moderatkretsen.
”Moderaterna ska inte vara ett parti för dem som vill berika sig själva eller sätta de egna positionerna främst”, doserade Fredrik Reinfeldt under rubriken ”Moderaterna övertar rollen som samhällsbärande parti” den 4 juli. Två dagar senare gällde det att just värna positionerna genom en närmast totalitär mörkläggning på Stalinmanér: ”Okej, du raderar bilder och kontaktuppgifter, du skickar iväg honom till okänd ort och du tätar läckorna…”
Kafkametoderna handlar dock inte bara om närheten till valdagen. Bedrägeriet har djupare dimensioner.

Moderaternas remake borde bygga på en omöjlig ekvation. ”Det nya arbetarpartiet” som företrädare för ”allmänintresset” tillsammans med rollen som storbolagens, bankernas och de välbeställdas intresseorgan går inte ihop. Men operationen bygger på att tillräckligt många vill tro på maskeraden och lita på aktörerna. Tillit har därför blivit moderaternas – och alliansens – främsta måtto, flankerat av ”ansvar”. Från Anders Borgs strängska ”måttfullhet” till statsministerns ”samhällsintresse” och just Littorins försvar för den ”svenska modellen”.
Frågan om denna tillit går djupare än medias fokus på ”regeringsduglighet” – en fråga som upptog intresset efter Reinfeldts tillträde 2006. När ledande moderater schavotterades och tvingades avgå på löpande band ställdes Reinfeldts personomdöme i skottgluggen från alla håll.
Men den brutala omfördelningspolitiken skilde agnarna från vetet och visade att kapital är tjockare än moral. Frontalangreppen på arbetslösa och långtidssjuka liksom forceringen av privatiseringar och marknadsutsättningar i ena änden överförde miljarder till nya skattefrälsen och en inkomststinn medelklass i den andra. Då var nybörjarschabblet snabbt glömt och förlåtet. I synnerhet när inte ens världskris och finanskrasch fick kröka ett hår på vinnarklassernas huvuden för att sprida ut skadeverkningarna. Att låta uppsagda, låglönade och utförsäkrade betala väcker mindre rabalder.
Så länge samhällets övre halva tror sig kunna lita på att Borg och Reinfeldt & Co skyddar den från världens ondska – och naggade privatinkomster – finns chansen, eller risken, att moderatstrategerna lyckas i sitt uppsåt att göra partiet ”samhällsbärande.” För hundra år sedan uttyddes moderaternas partibeteckning just ”Allmänna valmansförbundet.” Partiet ansåg sig representera allmänintresset som i sin tur bars upp av männen av börd och kapital – mot alla ”särintressen” från arbetarrörelsefolk, liberala skollärare och näbbiga kvinnosakskvinnor.
Med den allmänna rösträtten var det slut på maskeraden och benämningen ”Högerpartiet” blev ideologisk varudeklaration för överklassintresset – uppmjukat till ”moderaterna” under trycket från 1960-talets vänsterradikalism.

Littorinaffären detonerade rakt i ansiktet på försöket att återerövra allmänintresset. Att killarna på det gamla valmansförbundets groggveranda bestämde sig för att tysta ner anklagelsen om en liten pighistoria lät för ett ögonblick fasaden rämna. Och fram trädde det gamla överklasspartiet från förr. ”Det är när regeringsmakten används för att tjäna allmänintresset som grunden till ett föregångsland läggs, fritt från korruption eller kortsiktiga intressen”, hycklade Reinfeldt dagarna innan. Och illustrerade därmed själv moderaternas karaktär av borgerligt klassparti i kontrast till något allmänt överordnat intresse. Handelsministern Borelius’ fall på svart arbetskraft och skattefiffel, kulturministern Cecilia Stegö Chilo på systematisk licensbojkott, statssekretaren Ulrika Schenström på krogskolk från rikets krisansvar och Littorins sexköpshistoria, för att inte tala om anklagelserna mot självaste utrikesminister Bildt för folkrättsbrott som oljeprofitör i Darfur – de handlar i sin kärna inte alls om ”regeringsduglighet”, personligt omdöme eller krishantering, utan om det ledande moderatskiktets socialkaraktär. Affärerna utgör på så sätt revor i den publika fernissan in i den värld som moderaterna kanaliserar till parlamentariskt parti. Titthål som nu muras igen under största möjliga tystnad.

Om de hålls öppna för länge riskerar tilliten att brista hos bredare grupper som inte längre törs tro på moderaternas sidbyte – och kejsaren stå lika naken som Littorin i tamburen.

Socialistiska partiets kommunlista förändras

Socialistiska partiet är även ett feministiskt parti som bestämt tar avstånd från mäns våld mot kvinnor och kämpar för jämlikhet mellan könen. Det ska inte råda någon tveksamhet om vad Socialistiska partiet står i dessa frågor När det kom till vår kännedom att en av kandidaterna på vår lista till kommunfullmäktige nyligen blivit dömd för kvinnomisshandel har vi beslutat att stryka namnet och trycka upp nya listor. Beslutet är taget i samförstånd med den tidigare valkandidaten

Mäns våld mot kvinnor är en viktig politisk fråga även på kommunnivå hur drabbade kvinnor - och även män som dömts för våld - ska få bästa möjliga stöd av samhället. Som folkrörelse vill även Socialistiska Partiet i Hässleholm ta ansvar för detta.

Henrik