fredag 29 november 2013

Hur ska vi bekämpa Sverigedemokraterna?


29 november, 2013
”Vi är Sveriges verkliga oppositionsparti”. Det temat löpte som en röd tråd genom Jimmie Åkessons tal under Sverigedemokraternas(Sd)landsdagar i Västerås förra helgen. De andra riksdagspartierna liknades i sammanhanget vid ”olika falanger i samma socialliberala parti”. Endast Sd förespråkar, enligt Åkesson, ökade satsningar på försvaret, skärpta straff, EU-negativ politik och ett resolut motstånd gentemot ”massinvandringspolitiken”. Åkesson menar att den stora striden idag inte står mellan vänster och höger utan ”mellan internationalism och nationalism, mellan socialliberalism och socialkonservatism”. Så försöker han att koka soppa på en uråldrig spik och torgföra Sd som det konservativa alternativet i svensk politik – en konservatism där även den gamla hierarkiska kyrkan och den traditionella familjebildningen mamma, pappa, barn har en central roll att fylla.
Som huvudfiende utpekades socialdemokratin. Med budskapet riktat till Stefan Löfven sa Åkesson:
”Om några månader drar vi igång en särskild kampanj för att visa att vårt parti är bättre och tryggare än ditt för Sveriges vanliga löntagare. Vi tänker visa att du och ditt parti svikit de idéer som en gång byggde folkhemmet”.
Det är inte förvånande att Sd utsett S till sin främste opponent inför det kommande valåret. Opinionsmätning efter mätning indikerar hur partiet allt mer skär in i svensk arbetarklass. I Novus senaste mätning från oktober är Sd – med 16,8 procent – näst största parti bland LO-kollektivet. S har 54 procent, men Sd överflyglar klart V med dess 11,2 procent.
Hur ska vi då bekämpa Sd? Ja, det handlar inte alls, som liberalerna hävdar, primärt om att ”upplysa” det svenska folket om vilka inhumana värderingar Sd står för. Det handlar inte heller om, som inte minst Henric Arnstadt gör i sin omtalade bok Älskade fascism, att fasciststämpla Sd, en etikettering som genom att den rimmar illa med den faktiska verkligheten skjuter över målet. Självklart är det inte heller frågan om , som vissa autonoma grupper verkar mena, att på olika sätt attackera enskilda medlemmar i Sd.
Nej, för att steg för steg tappa luften ur Sd:s konservativa och främlingsfientliga projekt handlar det om att på såväl det organisatoriska som ideologiska planet vitalisera Arbetar- och folkrörelsesverige. LO:s medlemsras – från en gång i tiden 2,1 miljoner till dagens 1,5 miljoner – måste brytas och vända. LO måste bli en mer kämpande och demokratisk organisation, som inte heller bara i ord tar strid mot bemanningsföretag, tillfällighetsanställningar, för rätten till heltid, etc. På varenda arbetsplats måste det finnas en facklig representation som direkt möter varje nyanställd och som ständigt påpekar att det här handlar om klassolidaritet oavsett nation eller hudfärg.
När det gäller folkrörelsearbete är det också idag inte minst viktigt, för att rida spärr mot den grumliga sörja som Sd representerar, att kampen mot vinst i välfärden får ökad anslutning och genomslag – samt i sin förlängning konkret framgång!
nsk

lördag 23 november 2013

Dags för socialismen som alternativt produktionssätt


22 november, 2013
”Istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”. Så formulerades en gång i tiden – i Marx och Engels Kommunistiska Manifest – arbetarrörelsens ursprungliga målsättning. Ord som det kan vara viktigt att återknyta till när vi nu till helgen samlas på ABF-huset i Stockholm till Socialistiskt Forum, Sveriges största mötesplats för vänsterdebatt. Här kommer hundratals seminarier om allt från visionen om sextimmarsdagen till den ryska vänsterns roll i kampen mot Putin att gå av stapeln.
I dessa tider – med en här i Sverige förhärskande alliansregim som bland annat är på väg att omstöpa den gamla välfärdsstaten till en hjärtlös marknadsstat – är det självklart också viktigt att vi som kämpar för förändring kommer samman, utbyter tankar och inspirerar varandra till handling. Sällan har egentligen heller jordmånen för en socialistisk renässans varit bättre än idag.
Dagligdags får vi svart på vitt hur vinstintresset inom välfärden tar sig rent absurda konsekvenser. När nu detta vinstintresse är i det offentliga samtalets fokus borde det också leda till ett vidare ifrågasättande av vinstens roll i samhället överhuvudtaget. För om det inte ska gå att göra vinst på undervisning varför ska man då kunna berika sig på framställningen av läromedel? Eller varför ska privata bolag som Astra-Zeneca kunna göra miljardvinster på framställning av läkemedel om vi inte tycker att vinst inom sjukvården är någon bra idé?
Eller ta klimatfrågan. Om någonstans står larmrapporterna här som spön i backen. För varje år slår de globala utsläppen av växthusgaser nya makabra rekord. FN:s klimattoppmöte i Warszawa går nästan spårlöst förbi för alla vet att inget av egentligt värde kommer att komma ut härifrån. För allt fler blir det allt mer uppenbart att det kapitalistiska tillväxtsamhället nått vägs ände och att en planerad resurshushållning är en absolut nödvändighet.
För några veckor sedan var det 24 år sedan som skammens mur i Berlin slutligen föll. Med tidens gång blir det allt svårare för de härskande i väst att koppla samman den socialistiska idén med de gamla stalinistdiktaturerna i öst. Aldrig har egentligen konjunkturerna varit godare för framväxten av socialistiska massrörelser än idag. Men det gäller då för oss socialister att inte huka i vinden utan betona att det inte ytterst handlar om korrigeringar inom det rådande systemets ramar utan om en kamp för ett helt nytt produktionssätt utan privat äganderätt i det ekonomiska livet och där den rådande marknadsekonomin ersätts med en planerad hushållning. Mottot bör helt enkelt vara att vi inte nöjer oss med en större del av kakan utan att vi kräver hela bageriet.

fredag 8 november 2013

Den hjärtlösa marknadsstaten


8 november, 2013
”Endast det bästa är gott nog åt folket”, uttrycket myntades av Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister 1939-51, och av många sedd som den främste arkitekten när uppbygget av den svenska välfärdsstaten tog fart efter andra världskriget. Historiskt sett hade vi sedan en period fram till och med 1980-talet när denna välfärd tilläts att expandera rejält och där inga kapitalistiska vinstintressen släpptes över bron. Vi lämnade Fattigsverige bakom oss och vårt land blev kanske det mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin skådats. Det var en tid då Möllers myntade uttryck inte endast var en propagandafras.
Därefter har vi dock fått uppleva ett tvärt omkast; med enorma skattesänkningar, avregleringar och kapitalistisk bolagsinvasion samt en relativt sett krympande välfärdsstat. Det är inte heller bara inom vård, skola och omsorg som privata vinstintressen – med 20 procent av den totala omsättningen – gjort sig breda. Tvärtom ser vi hur profiten på område efter område ätit sig in i den offentliga sektorn.
Det kanske allra mest tydliga exemplet under den rådande alliansregimen är Arbetsförmedlingen och de så kallade jobbcoacherna. Det var en ”reform” som sjösattes 2008 under den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Arbetsförmedlingen kontrakterade över 900 jobbcoachbolag och under fyra år betalades det ut hela 4,7 miljarder till dessa bolag, som skulle göra de arbetslösa mer ”anställningsbara”. Majoriteten av de 20 bolag som fick mest pengar hade en vinstmarginal på makalösa över 25 procent – åtminstone för vissa har således alliansen gjort arbetslösheten lönsam.
På fält efter fält invaderar således vinstintresset. Förra veckan slogs vi exempelvis av nyheten att 23 procent av Sveriges kommuner anlitar privata bolag för att genomföra utredningar i samband med vårdnadstvister.
Där profiten går in går medmänskligheten ut, eller åtminstone blir det mänskliga hänsynstagandet alltmer satt på undantag, och det är inte för inte som vård- och skolskandalerna i dagens Sverige står som spön i backen. Det som en gång i tiden var en någorlunda fungerande välfärdsstat är på väg att omformas till en hjärtlös marknadsstat. Men det trösterika är att en majoritet av det svenska folket är mot att privata bolag ska kunna plocka ut vinster ur välfärden. Det är en opinion som nu också har börjat att organisera sig i Folkkampanjen för gemensam välfärd.
Vi socialister försöker i det sammanhanget att efter förmåga dra vårt strå till stacken. Vid horisonten kan vi också skönja konturerna av vår stora vision – ett samhälle där inte bara välfärden är fri från vinster utan ett samhället överhuvudtaget fritt från vinster, ett socialistiskt samhälle.