Socialistiska Partiet i media
torsdag 24 februari 2011
Ingen påtår
Det horribla beslutet att ransonera kaffet på Ekegården har som väl dragits tillbaka. Men det positiva med kafferansoneringsbeslutet är att det sätter strålkastarljuset på äldrevårdens magra budget. Måste man snåla på kaffet så tvingas man också snåla på annat. Nu tvingas väl föreståndaren dra ner på något annat - hon är tvingad att få budgeten att gå ihop.
Ansvaret ligger inte på föreståndaren eller förvaltningen, de försöker bara göra så gott de kan med de magra medlen som politikerna har gett dem.
Borgarstyret i kommunen och regeringen är bara intresserade av skattesänkningar inte av att tillföra medel till verksamheten. Reinfeldt och Co vill bara sänka skatten, Widmark och Bruun vill bara finasera bygget av privata arenor. det är inte så att det saknas pengar i Sverige. Just nu pågår det ett bonusregn över finanssektorns spekulanter, storföretagen tävlar om att uppvisa den största miljardvinsten. En beskattning av dessa övervinster och överersättningar så skulle det finnas resurser både till påtår och kaka. En skattepolitik som minskar överhetens champagne konsumtion skulle på ett enkelt sätt fixa äldrevårdens resursbrist.
Henrik
Norran 1 2 3
onsdag 23 februari 2011
Diktatorns sista dagar
”De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.
Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att crackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.
”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.
Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.
När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.
Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.
Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.
Det stora problemet i dagens Libyen är dock den stora avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.
Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.
tisdag 22 februari 2011
Nu talar västledarna!
Englands premiärminister David Cameron som bara mumlade "övervåld" när Mubarak gatukämpar försökte stena demokratikämparna på Tahrirtorget har "äntligen" blivit tydlig. Nu när det egyptiska folket har lyckats jaga bort den gamle flyggeneralen Mubarak och allvarligt försvaga militärregimen. Då reser Cameron till Egypten tillsammans med bla en delegation från den engelska krigsindustrin. Budskapet till den egyptiska militären som styrt landet sen femtiotalet är övertydligt - vi kommer att fortsätta att beväpna er - vi litar på er att det här inte går för långt. Vi är beredd att hjälpa er militärt, politiskt och diplomatiskt så ni kan behålla makten.
Cameron, Bildt och Lady Ashton gör nu allt för att undergräva vad det Egyptiska folket stred för under tre heroiska veckor. Skamligt
BBC K&Å SVD DN Nsk
fredag 18 februari 2011
Delseger i Kairo
Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.
Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.
Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.
Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.
För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.
I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.
Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.
På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.
onsdag 16 februari 2011
Dödskolelistan igen
Henrik
Lokaltidningen s 4 och 7
här
fredag 11 februari 2011
“Ner, ner med Hosni Mubarak!”
I detta nu samlas miljoner människor runt om i Egypten för att tvinga diktatorn Mubarak att avgå. Ljudet från befrielsetorget i Kairo når genom TV-kanaler som Al Jazeera, och via twitter och Facebook, ut över hela världen: “Ner, ner med Hosni Mubarak!”
Ett folk har unisont rest sig för att kräva demokrati och ett slut på korruption, förtryck och social orättvisa. I detta läge håller Mubarak sig kvar med hjälp av de delar av militären och polisen som fortfarande sluter upp bakom honom, men inte minst av omvärldens politiska ledare som utan någon som helst skam i kroppen vägrar att sälla sig till egyptiernas krav.
I Sverige har varken utrikesminister Carl Bildt eller statsminister Fredrik Reinfeldt lyft ett finger för att stödja de demokratiska kraven. Tydligen är inte demokratin lika viktig att stödja i Egypten, som den var när NATO, med USA i spetsen, invaderade Irak och Afghanistan eller när EU genomför sanktioner mot Vitrysslands Lukasjenko. Istället låter man Mubarak försöka att vinna tid och hoppas på att upproret ska ebba ut så att regimen kan fortleva, om än i modifierad form.
Det enda hederliga är att nu göra det självklara: Släpp er hand från Mubarak och kräv regimens avgång. Stoppa all svensk vapenhandel med Egypten. Gör det egyptiska folkets krav till ert, och låt den svenska rösten av solidaritet återljuda ner till befrielsetorget: “Ner, ner med Hosni Mubarak!”
Socialistiska Partiets verkställande utskott den 11 februari 2011
onsdag 9 februari 2011
Dödskolelistan
Dödskolelistan uppmärksammas i dagens lokaltidningen - den delas ut till hushållen i Östra Göinge, Osby och Hässleholm kommun.
Henrik
fredag 4 februari 2011
Oljekapitalet har inga problem med Egypten
Här är en intervju med verkställande direktören på ett av världens största oljerederier.
(Från Bloomberg.com)
Henrik
K&Å Röda Malmö DN DN SVd SVD SVD NSK NSK NSK
torsdag 3 februari 2011
Ta ert ansvar!
Är inte ett dugg förvånad att detta händer. Den första september 2010 blev det möjligt för åldringar att välja privat hemtjänst istället för den kommunala. Det skulle bli så bra med valfrihet enligt borgarna. Så här sa till exempel -Cecilia Tornerefelt (m): Det är oerhört positivt att det kommunala monopolet bryts. Det skulle bli så bra så. Men de gamla var tydligen nöjda med den kommunala för endast 27 stycken bytte till privat hemtjänst. Nu har efter några månader ca 4% av dem drabbats av svindlare. Vi får hoppas att kvinnan inte har haft fler uppdragsgivare.
Så här skrev jag på Röda Göinge när beslutet togs:
Hemtjänsten raseras
Att bjuda in privata företag är att be om problem. Nu undrar jag bara vad
John Bruun (fp) och Cecilia Tornerefelt (m) har att säga om det här och vad de planerar att göra för att det inte skall upprepas. De är nämligen ansvariga för att ett system som möjligör detta har införts.
onsdag 2 februari 2011
Allt stöd till den egyptiska revolutionen!
”Mubarak ditt flyg till Saudi-Arabien väntar på dig”. Miljoner demonstranter skanderar nu dessa ord på gator och torg i Egyptens större städer, trötta på diktatur, korruption, massarbetslöshet och milsvida sociala klyftor.
Likt revolutionens stormsvalor är ungdomsgenerationen navet i de rådande protestyttringarna. Det är inte förvånande i ett land där majoriteten av befolkningen är under 30 år. Egypten har dessutom en välutbildad yngre befolkning. Varje år sprutar landets lärosäten ut tiotusentals nya akademiker, men det är till en verklighet som inte har mycket att erbjuda i form av anställningar och en trygg social vardag.
Att demokratikraven nu reses höga över hela arabvärlden är inte heller förvånande. Av Arabförbundets 22 medlemmar är det under det senaste decenniet endast två som hållit några fria val värt namnet: Libanon och Palestina. Arabvärlden har, trots stora omvärldsförändringar, bibehållit sin ålderdomliga mix av shejkdömen och auktoritära despotier. Det folkliga missnöjet har dock alltmer stegrats.
Liberala debattörer har en tendens att se denna brist på demokrati som ett specifikt förklenande arabiskt karaktärsdrag. Ingenting kan dock vara mer missvisande. Roten till arabvärldens demokratiunderskott är i själva verket att västvärldens imperialistmakter gett ett massivt stöd till en mängd diktaturer och motarbetat folkliga demokratisträvanden – och då ytterst med syftet att kontrollera områdets väldiga oljetillgångar. När exempelvis Hamas gick segrande ur det demokratiska valet i Palestina 2006 blev Gaza föremål för rena svältblockaden och med hjälp av sin nära allierade Israel utsätts Libanons sköra demokrati för ständig destabilisering.
Också i Nordafrika förskräcker spåren efter dessa imperialistmakters framfart. Det allra värsta övertrampet var när man 1992 vägrade att acceptera det islamiska FIS valseger i Algeriet utan istället gav sitt stöd till en blodig militärkupp. Följden blev ett inbördeskrig med 180 000 döda.
Och nu befinner sig således Mubaraks regim, en av den västliga imperialismens närmaste allierade, i gungning. Varje år mottar denna regim 1,3 miljarder dollar i amerikanskt militärt bistånd, man tillhandahåller tortyrhålor i USA:s så kallade krig mot terrorismen, är Israels trogna bundsförvant i arabvärlden, genomför Internationella Valutafondens nyliberala hästkurer och öppnar dörren på vid gavel för utländska investeringar.
Till slut har Mubarak – efter amerikanska påtryckningar – deklarerat att han inte kommer att ställa upp i höstens presidentval. Obamaadministrationen har bedömt att hans timme är slagen och vill få till stånd palatsrockader, samtidigt som det rådande systemet bibehålls. En verklig demokratisering i Egypten – och arabvärlden i övrigt – står emellertid i motsatsställning till den västliga imperialismens intressen och kan bara uppnås i kamp mot denna imperialism.
Vad finns det då för positiva alternativ till Mubaraks fallfärdiga regim? Ja, enbart en legalisering av alla förbjudna partier, frigivning av politiska fångar, pressfrihet och demokratiska val skulle sända en mäktig stötvåg genom hela arabvärlden, en stötvåg som även skulle kunna skaka om Saudi-Arabien och de små men oljestinna emiraten vid Persiska viken. Det som är mest trösterikt i nuläget är att den egyptiska arbetarklassen under senare år vuxit i militans och styrka. En strejkvåg har – anförd av den kvinnodominerade textilsektorn – sköljt över landet. För några dagar sedan bildades den oberoende fackföreningsrörelsen CTUWS på nationell basis. CTUWS har som sin första aktion manat till generalstrejk mot Mubaraks diktatoriska styre.
Vi socialister ger allt vårt stöd till den sociala revoltens Egypten, den uppflammande vrede och mobilisering som tilldelats epitetet hibiskus- eller nilrevolutionen. I samma andetag när vi en förhoppning om att denna rörelse når så långt som möjligt på vägen mot den sociala revolutionens yttersta mål; att en klass herravälde ersätts med en annan klass herravälde, att hibiskusen i sin förlängning färgas illröd av en socialistisk revolution.
tisdag 1 februari 2011
De visar vägen
Partikamraten Andreas Malm har skrivit en intressant artikel om det Egyptiska upproret på Aftonbladet Kultur
Andreas Malm om den
arabiska arbetarkampen mot privatiseringar och för demokrati
De visar vägen
Araber kan inte det här med demokrati. De är ensamma i världen om att sakna känsla för folkstyre. De är outbildade, irrationella, fast i klantänkande, servila mot auktoriteter – och framför allt: de är muslimer Läs fortsättningen här
Henrik
Nsk Nsk Nsk